Angie Sais...

Fredag och fest, sähär lagom innan första advent. Inget är som att fira julen med fyra vodkaflaskor och tre ex-pojkvänner i rummet intill. Blod, spyor och dålig teckno musik gjorde kvällen till en succé, av de väldigt roliga blogg inlägg jag läst idag att dömma. Efter att suttit på köksgolvet, hoppat på terassen och klämt in oss fem personer på toan var det dags och åka hem och sova av mig alla minnen från kvällen.

Oförlöst tonårskärlek i all sin klichédom som blir så uppenbar att årets mest efterlängtade film blir en oförglömlig parodi. "Dawns Story" känns som en riktigt dråplig fjortisfylla med all sin medföljande baksmälla. Med andra ord, tro inte hajpen.

Recension Historien om Dawn och vampyren Lizzie tar sin början när hon flyttar till en regnig småsketen stad i Minnesota. Efter ett förbryllande första möte korsas deras vägar på ett våldsamt sätt. Och ur det spirar en besynnerlig kärlek. En historia som trollbundit en hel generation.  Inte konstigt då att hajpen varit enorm. För det här är kanske inte helt oväntat en chickflick förklädd till vampyrfilm.

Och jag kan lika gärna erkänna på direkten. Nej, jag har inte läst böckerna. Men är filmen på något sätt en liknelse av boken, vilket det logiskt nog borde vara, så har jag inte missat mycket. Årets mest hajpade ungdomsfilm, "Dawns story", snubblar på sina egna förväntningar. Hårt. Som det brukar bli med andrahandsverk. Den här gången när bok blir film. En rulle där kärlek blir absurd komedi, skräck löjeväckande ihåligt och action oengagerande tidsfördriv.

 Snygg för all del men där en osmidig dialog och ett obekvämt samspel stavar pinsamhet över hela bioskärmen. Och när Lizzie med sin kåtaste röst säger "Ditt skosnöre har gått upp", vill jag bara sjunka genom golvet. Det kräver alltså sin ansträngning för att gilla det här.

Och delvis kan nog författaren Melissa Harisson  beskyllas för den här kompletta fjantfloppen. I en tid då småtjejer fläker ut sitt inre på bloggar, skär sig för att må bra och törstar efter komplimanger för känslan av att känna sig sedda, speciella, slår Harisson en riktig homerun. En där den överpudrade vampyren Lizzie får symbolisera allt det starka, mystiska och beskyddande som vi egentligen alla önskar och drömmer om. Den livslånga och ovillkorliga kärleken.

Ska man kalla saker vid dess rätta namn är det här inget annat än tantsnusk för fjortisar. Där blodsugandet är en skrattretande metafor för kåthet tonåringar emellan. "Dawns story" bokstavligen osar av det och för att dra en egen gammal klyscha: "Dawns story" gör det vampyrer gör bäst - suger.  /Troll

Tips:
So the time has come, for the end. Well for the first season of Supernatural, that has totally been consuming all my time for the last 2 weeks.

"Supernatural" is basically an American horror/mystery/thriller television series that concerns the paranormal from 2005. The series follows the brothers Dean and Sam Winchester, played by Jensen Ackles and Jared Padalecki, "who travel across the country in a black 1967 Chevy Impala investigating and combating paranormal events and other unexplained occurrences, many of them based on folklore, myths, and American urban legends as well as classic supernatural creatures such as vampires, werewolves, and ghosts".

Fascinating, no? Ok, well to be honest, Supernatural isn't at all a typical series I would follow, but Em gave the first two seasons to me as a gift. Em is a HUGE fan of Supernatural, and I suppose this was her way of luring me over to the dark side. As you guyz know, if I have started something, I have to complete it. Hence have I started following it, I'll watch it till the end... even if it will kill me, which it probably will!

I'm a big scardy-cat easily frightened. I hardly ever watch horror movies or anything semi-scary, but my friends, specially my male friends, have a tendency to lure me to watch it with them and love to see how i kinda crawl down in my seat, covering my face with my cot or scarf, almost hiding, and see how I jump or gasp for air when something "scary" happens. Isch. I've oftened wondered why people let themself go through this, why they inflict themselves with such experience, as watching horror movies. If they want a thrill - go to an amusementpark or something.

So its kinda bit of contradiction that I'm watching a horror series. But it sure is an interesting experience. Me laying on the sofa with a big blanket over myself, barely peeking up to see the series, fast forwarding it when the music gets too creepy or I know something bad is gonna happen, but that often ends up in me having to rewind it all over again cuz I missed a dialogue or something. And I cant watch it to late, no, cuz then I get totally freaked out - I become all edgy and jumpy. I'm probably already scaring myself half to death, but I suppose it's a pain I'm getting used to. And I would say its worth it.

This posts title is actually one of taglines for Supernatural, and if you have seen the series, you would know what I am talking about. Dean Winchester is portrayed by actor Jensen Ackles, whom Em has referred as being "The prettiest man on Earth". And I think she might be onto something: he is extremely pretty with wonderful features, almost as if face was carved by an amazing sculptor. Just look at those cheekbones and chin - that is totally such a manly feauture. Add the full, soft lips and those intense eyes, almost makes him androgyn purrrty.

But he is fantastic as Dean. It's an role that could easily have been very stereotypical bad-boy-with-a-heart-role, but Jensen adds depth & layers to Dean that makes him complex and so real. Or maybe I simply like the series and the character because it is so dark. Dunno, I think we all can relate to that, relate to the things that lures in the darkest corners in our own heart that we try to hide and deny. Maybe that is one of the reasons why Batman in Gotham City has always been one of my favourite superhero. One should never underestimate the power of the dark side, should they? But to balance it all off, I also love all the witty, sarcy dialougue between the brothers in Supernatural, that is simply awesome!

Hmm, maybe I'm just looking for excuses and reasons to continue my ogling of the series. Season 3 is already being aired on Swedish tellie, and I know that season 4 is being shoot as we speak. That leaves me with some catching up with season 2. Troll.

Jag ser fram emot en helg med jobb, slapp men framförallt Twilight som jag ska se med tre av mina bästa kompisar. Jag är besatt av nummer nu, 7 timmar 37 minuter och 4 sekunder tills, filmen twilight börjar på Sf biografen i malmö. 1 timme 4 minuter och 53 sekunder tills jag slutar skolan för veckan. 22 dagar 5 timmar och 20 minuter tills jag sitter på ett flygplan till London, där jag sen ska ta flyget till Kina, Hong Kong. Xié Xié Troll 

Det regnar ute. jag tycker inte om regn särskillt mycket det är kallt och blött. Jag gillar det inte. Det är det värsta med att bo i Sverige. Regnet. Motivationen försvinner helt på morgenen när det är kallt och mörkt ute. Jag tycker inte om vintern eller hösten eller våren. Jag är en sommar människa jag tycker om att bada, sola och dricka för varm saft i skuggan av ett träd. Jag är en sommar människa. Två dagar sju timmar & 19 minuter tills jag sitter och tittar på TWILIGHT. / Troll

De finns tre sorters människor de som kan räkna och de som inte kan det. Jag kan inte räkna, jag förstår inte plus och minus, potenser eller division. Men jag kommer till skolan varje dag för att sitta och lyssan på matten. Idag ska jag titta på den nya James Bond filmen men min konstiga konstiga syster. Hoppa inte ner från ett stupp. / Troll