Grandma got run over by a raindeer
Fredag och fest, sähär lagom innan första advent. Inget är som att fira julen med fyra vodkaflaskor och tre ex-pojkvänner i rummet intill. Blod, spyor och dålig teckno musik gjorde kvällen till en succé, av de väldigt roliga blogg inlägg jag läst idag att dömma. Efter att suttit på köksgolvet, hoppat på terassen och klämt in oss fem personer på toan var det dags och åka hem och sova av mig alla minnen från kvällen.
Tro inte på hajpen
Oförlöst tonårskärlek i all sin klichédom som blir så uppenbar att årets mest efterlängtade film blir en oförglömlig parodi. "Dawns Story" känns som en riktigt dråplig fjortisfylla med all sin medföljande baksmälla. Med andra ord, tro inte hajpen.
Recension Historien om Dawn och vampyren Lizzie tar sin början när hon flyttar till en regnig småsketen stad i Minnesota. Efter ett förbryllande första möte korsas deras vägar på ett våldsamt sätt. Och ur det spirar en besynnerlig kärlek. En historia som trollbundit en hel generation. Inte konstigt då att hajpen varit enorm. För det här är kanske inte helt oväntat en chickflick förklädd till vampyrfilm.
Och jag kan lika gärna erkänna på direkten. Nej, jag har inte läst böckerna. Men är filmen på något sätt en liknelse av boken, vilket det logiskt nog borde vara, så har jag inte missat mycket. Årets mest hajpade ungdomsfilm, "Dawns story", snubblar på sina egna förväntningar. Hårt. Som det brukar bli med andrahandsverk. Den här gången när bok blir film. En rulle där kärlek blir absurd komedi, skräck löjeväckande ihåligt och action oengagerande tidsfördriv.
Snygg för all del men där en osmidig dialog och ett obekvämt samspel stavar pinsamhet över hela bioskärmen. Och när Lizzie med sin kåtaste röst säger "Ditt skosnöre har gått upp", vill jag bara sjunka genom golvet. Det kräver alltså sin ansträngning för att gilla det här.
Och delvis kan nog författaren Melissa Harisson beskyllas för den här kompletta fjantfloppen. I en tid då småtjejer fläker ut sitt inre på bloggar, skär sig för att må bra och törstar efter komplimanger för känslan av att känna sig sedda, speciella, slår Harisson en riktig homerun. En där den överpudrade vampyren Lizzie får symbolisera allt det starka, mystiska och beskyddande som vi egentligen alla önskar och drömmer om. Den livslånga och ovillkorliga kärleken.
Ska man kalla saker vid dess rätta namn är det här inget annat än tantsnusk för fjortisar. Där blodsugandet är en skrattretande metafor för kåthet tonåringar emellan. "Dawns story" bokstavligen osar av det och för att dra en egen gammal klyscha: "Dawns story" gör det vampyrer gör bäst - suger. /Troll
